Söndag 30:e September 2018
Tar det aldrig slut?
Jag har kallsvettats i över 3 timmar nu, jag är totalt dyblöt på hela kroppen.
Ännu en natt med smärtor, kallsvettningar, mardrömmar och en mage så svullen, så svullen..
Och som om inte detta vore nog vaknade jag med en svullen öm hals, efter mycket letande och lite lätt panikande så fann vi en febertermometer.
Ingen feber, tack och lov!
Framåt dagen har jag dock börjat märka av ett ökande tryck i mina öron, mina första katastroftankar är naturligtvis öroninflammation. Jag får bara inte få hög sänka nu, då kommer de vilja skjuta på operationen.
Jag orkar inte med fler dagar snart, jag vill bara få det gjort. Få börja resan till ett nytt friskare liv.
Mamma har hjälpt mig få lite ordning på saker som ska med till sjukhuset imorgon, men vi ska packa färdigt ikväll. Imorgon bitti kommer jag ha nog med att komma ur sängen, krama mina små och komma ut i bilen.
Det gör redan ont att behöva lämna dem igen, men jag vet att min mamma tar hand om dem på bästa sätt. Och när jag kommer hem igen så kan det bara gå framåt, snart är vi ute i skogen igen och njuter tillsammans.
Med mins svullna hals har det gått ännu sämre att äta idag, men jag har kämpat på och snart är det dags för lite middag. Men först är det fyra medicinerna och fortimel som kommer näst på schemat.
Mina små har som vanligt varit helt fantastiska, de vägrar lämna min sida och ligger under och övet täcket, där de kan ge mest värme. Jag hör på Panda hur varm hon är under täcker och trots att jag ber henne komma fram och svalka sig vägrar hon. Hon ska hålla sin matte varm till varje pris.
De kommer regelbundet upp till mitt ansikte och luktar igenom hela det, precis som att de ska försöka diagnostisera vad som har hänt sedan sist de kontrollerade hur jag hade det.
Tänk om jag kunde fått med mig dem in till sjukhuset ♥
Dom är utan tvekan min största motivation att snabbt komma på benen igen efter operationen.
Då 99% av mina dagar tillbringas i sängen så går tiden mycket till serier, jag har precis avslutat New Girl som var underbar och nu letar jag efter en ny att börja på, eller eventuellt en gammal att se om.
När jag kommer hem från sjukhuset har mamma och jag kommit överens om att vi ska se om seriern The100 tillsammans.
Annars går otroligt mycket tid till mina ljudböcker, jag håller på med en riktigt långserie som heter Malin på Granlunda. Det är perfekt för mig då jag inte behöver anstränga något annat än mina öron utan bara kan ligga stilla och försöka vila.
Trycket över bröstet har tilltagit, det känns nu som kraftig träningsvärk varje gång jag andas. Som att någon lagt en hand mellan brösten på mig och håller emot.
Jag är inte rätt eller orolig, jag får det varje gång jag går på högdos kortison, men det gör det inte mindre obehagligt.
Hjärtat slår så hårt, så hårt att jag tror nästan tror att det ordnar blåmärken på insidan.