29 November 2020
Cancer.. det där hemska ordet som ingen helst vill säga..
Men det är min verklighet, igen.. Men liksom sist så har jag gett mig fasen på att den ska inte få vinna. Det är min kropp och jag bestämmer vad som ska få finnas där i, så det så!
Jag har fått prel. operationsdatum den 12:e Januari men mycket hinner ju hända innan dess. Men jag har iallafall ett datum att ställa in mig på för stunden.
I torsdags var jag hos läkaren igen, ett snabbt möte men fick veta lite mer.
Cancern sitter främst i den lilla biten ändtarm som jag har kvar, plus att där finns en större tumör som sitter mellan ändtarmen och tunntarmen. Så när de gör om min stomiknopp så kommer de ta bort cirka 1 meter av tunntarmen till. Jag frågade direkt om korttarmsyndrom men det menades att jag skulle ha tillräckligt av tarm kvar för att slippa det, tack och lov!
Hur de gör med livmodern vet vi inte riktigt ännu. Allt beror på hur det ser ut när operationsdagen närmar sig och hur det ser ut när de öppnar mig. Ursprungsplanen är att den ska bor.
Den vätska som jag har i buken kunde de inte med säkerhet säga varför jag hade där. Ännu ett sådant där härligt svar, "vi får se hur det ser ut när vi öppnar upp". Jag borde väl ha vant mig vid den sortens svar vid det här laget kan man ju tycka men icke.. Tror aldrig jag lär mig acceptera ovisshet.
En fråga som jag fått ofta på sista tiden är om jag har ont, ja ibland har jag det. Men om man jämnför med den smärta jag hade innan och strax efter min förra operation är detta ingenting. Ffa bråkar ryggen med mig, jag har från och till magsmärtor och mår mycket illa. Ibland är det enda jag får i mig pepparmyntste om kvällarna, andra dagar går det mycket bättre.
Men värst är nog tröttheten, vissa dagar är kroppen nästan som förlamad av trötthet. Jag vill så mycket, jag vill orka, jag vill inte börja gäspa redan runt 18-tiden på kvällarna. Jag som alltid studsat upp ur sängen på morgonen har vissa dagar så svårt att komma upp att jag helt har fått planera om hur jag lägger upp mina dagar. Det är helt enkelt vissa saker som det inte finns energi till, dem får jag prioritera bort.
Men det finns mycket som är bra också, ni ska inte tro att hela mitt liv är ett enda stort svart hål.
Mina småtjejer mår toppen och det är så otroligt mycket lugnare här hemma sedan även Pimmen blev kastrerad. De har fortfarande sina stunder där de inte är bästa vänner men på det stora hela så är de onda ögonkasten väldigt begränsade nu för tiden.
Jag försöker fylla huset med blommor, ffa amaryllis som ju hör julen till. Alla färger och dofter gör mig både glad och faktiskt lite piggare.
Jobbet rullar på och mina fantastiska kollegor stöttar mig, alla på sitt egna sätt.
Det kommer kännas otroligt konstigt att vara borta från dem och mina butiker så lång tid.
Min underbara sambo som alltid finns där för mig, även om det ibland daltas lite för mycket för min smak (skrivet med glimten i ögat). Han är expert på att få mig att tänka på annat när jag håller på att trilla ner i det där svarta hålet av oro och ångest inför allt som händer och som kommer att hända.
De får bli allt för idag, på återseende!
Kram Fia